❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤

Igår gick jag ut och åt med min bästa vän. Vi har alltid så mycket att prata om och hon är min klippa, mitt ankare. Jag skrattade så tårarna sprutade emellanåt och det var så skönt att få tillåta sig vara glad. Hon betyder sååå mycket för mig. När jag berättade om missfallet blev hon lika ledsen som jag och kom förbi med en påse med bl a choklad av mass, blommor och te, och så stod vi där i hallen och kramades medan tårarna forsade ner längs våra kinder. Vi har varit vänner i över 20 år nu, vi känns liksom mer som familj -systrar. Hon gör och säger alltid rätt saker när det hänt något hemskt i mitt liv. Det har varit ganska mycket skit som hänt och hon har alltid funnits där för mig. Jag älskar dig underbara du!

❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤

Missfall, vilket konstigt ord egentligen, vad betyder det? Missat fall?! Det är nog bland det jävligaste en kvinna kan gå igenom i alla fall. Så jävla snopet att i nästan 3 månader ha gått runt i sin gravidbubbla och tänkt på sin lilla bebis i magen och om hur framtiden kommer se ut, till att plötsligt blöda och krysta ut en blodklump och så är det hela bara över. Det blidde ingen maj-bebis, dom små bodysarna i strl 44 kommer ligga kvar oanvända i byrålådan, eller snarare packas undan så småningom när det inte gör lika jävla ont.... Jag behöver plötsligt inte längre hålla upp med kaffe eller vin, drack ett par glas igår, mest bara för att jag kan, men det smakade Inge gott alls. Jag vill ju bara ha min lilla gräddbebis som jag så har längtat efter och som mina barn längtat efter. Lillkillen skulle ju bli storebror! Nä fy fan ibland känns livet allt för orättvist...

Kvinnohälsa. Visst har vi väl det bra i detta land om man jämför men kvinnohälsovård är ändå inte det mest prioriterade, det inser man när man väntar och föder eller får ett missfall. "Gå hem och blöd ut fostret och kom tillbaka om en vecka så ska vi se om det finns nåt kvar så att du måste få medicinsk hjälp på traven. Du skall söka akut om det gör väldigt ont eller om du blöder väldigt mycket." Men vad är väldigt ont eller väldigt mycket undrar jag? Det "ska" ju liksom göra ont att få barn, kvinnor har flött och blött barn i alla tider, det är ingen sjukdom liksom, men du måste ju såklart föda på sjukhus för det vore ju farligt annars!! Där ligger man i sängen och känner så väl igen smärtan som ett värkarbete, skillnaden nu är att det är ok att bedöva sig själv nu när det inte finns ett levande barn. Så man vräker i sig smärtstillande och biter ihop mentalt. Och sedan blöder man och funderar på när der egentligen är för mycket, när ska man söka akut? Och så härdar man ut smärtan som ändå inte gick över med tabletter och så byter man binda med jämna mellanrum tills det tillslut, efter vad som upplevts som en evighet, kommer en lite större klump som dimper den i toan och så är allt över. En sorts toalettförlossning. Man spolar och så finns det inte mer. Min lilla gräddbebis. OcH då kommer tomhetskänslan, livmodern är tom, hjärnan är tom, hjärtat ekar pinande tomt. Jag kan inte sluta tänka på en kvinna som jag mötte i hissen på jobbet (jobbar som ssk på ett sjukhus). Jag var påväg ner till omklädningsrummet i källaren med hissen. På vån 3 (kvinnoklinikens mott) kliver det på en utlänsk kvinna som ser alldeles blek ut. Jag sneglar på henne när vi åker nedåt och ser hur hon lutar sig mot väggen för att klara att hålla sig upprätt. Det dröjer inte länge förrän hennes ögon rullar bakåt och hon segnar sned på golvet och är påväg att svimma. Jag och några andra som befinner oss i hissen drar ut henne ur hissen och hållen hennes ben i högläge varpå hon piggnar till något. Jag kan bara tänka på blödning i det här läget så jag frågar henne om hon blöder någonstans? "Ja" svarar hon och sedan säger hon "missfall". Vi får tag i hennes man och så hjälper jag henne tillbaka till kvinnokliniken där jag talar om vad som hänt och dom ler lite och säger " nämen kommer du tillbaka" . Kvinnohälsovård. Hade man skickat hem en man med kraftiga blödningar tror du? Det är liksom aldrig annars ok med kraftiga blödningar förutom när du föder barn då eller genomgår ett missfall. 

Jag minns hur jag efter min första förlossning blödde en hel del, det forsade mellan mina ben när jag reste mig en kort stund för att flytta mig från förlossningssängen till en annan säng. Jag höll på att svimma så dom sänkte snabbt huvudändan på sängen och så blev det bra. Dom hjälpte mig byta bindor flera gånger den natten och jag kunde inte ta mig ur sängen för att kissa så jag fick en kateter. Nästa dag skulle man ju upp ur sängen, det gick inte, det svartnade för ögonen så fort jag satte mig upp. Personalen blev irriterade och gjorde flera försök att få upp mig men det gick inte. Jag kände mig så dålig så värdelös. Det kändes som att jag var världens mest klena kvinna. Två dagar efter förlossningen så kontrollerar man ett blodvärde, hoppsan det var visst lågt runt 78, då fick jag transfusion. Blev piggare och kunde sätta mig upp och så var det som det skulle igen. Man följde aldrig upp mitt blodvärde efter det. Ett år senare led jag av konstant trötthet och sökte efter en lång tid hjälp på vc. Det visade sig att jag hade lågt blodvärde, de kunde inte förstå varför utan jag fick genomgå div undersökningar. De gjorde en hjärn röntgen för att ses så att jag inte hade en tumör i hjärnan. De hittade inget konstigt, de visste inte vad det berott på men det visste jag, jag hade ju fött barn och förlorat alldeles för mycket blod och detta följdes aldrig upp. Det är ju normalt att blöda under/efter en förlossning, kvinnans blodvolym ökar ju under graviditeten just så att vi skall kunna klara av en större blodförlust. Men man kanske borde hållas lite koll på hur mycket man faktiskt blöder. Man kanske borde informera kvinnan om hur mycket blod som är FÖR mycket. Kanske kolla ett blodvärde på alla nyförlösta innan de åker hem rent av? Kvinnohälsovård är nog inte det mest prioriterade här i världen. Visste ni att det bedrivs forskning där man försöker få hundar att kunna lukta sig till om det finns malignitet på männens prostata, detta för att undvika den palpation som man idag gör för att kunna diagnistisera cancer. Det är ju ett stort obehag för männen när läkaren för in ett finger i ändtarmen. Jag kan inte låta bli att tänka; hur mycket forskning bedrivs det för att minimera antalet gynekologiska undersökningar som vi kvinnor måste genomgå under en livstid?! 

Det är många tankar som snurrar runt i mitt huvud nu när jag ligger här och blöder under mitt missfall. Tack för att jag fick skriva av mig!